storpinglan

Den strofen har rullat i mitt huvud de senaste dagarna... Det är så livet är just nu. Men jag ska hålla mig till att skriva om de positiva delarna i mitt liv.


Och den största glädjen nu är naturligtvis att jag blivit MORMOR!!! Och nu ska jag berätta mormors version av den händelsen:

Lisa ringde mig natten mellan lördag och söndag, förra helgen, och berättade att vattnet gått. Men hon hade inga värkar. Hon hade dock ringt till förlossningen och de fick en tid för undersökning på söndag förmiddag. Det samtalet gjorde mig inte särskilt orolig, inte just då iaf...

När jag hörde av henne nästa gång var de på förlossningen och värkarna hade satt igång och de skulle bli kvar. - Då började mina händer att skaka, men jag var nog mer förväntansfull än orolig. Fick ordna lite praktiskt inför eftermiddagens teater, då bl a Lisa skulle varit med och sminka. Men när jag kom upp till Forum och träffade mina vänner, då började nervositeten sätta in... Jag babblade på och berättade för allt och alla att hon åkt in osv. Och så fort telefonen pep till eller ringde slog hjärtat över. Men jag var inte ensam i min oro/förväntan. Mamma, "farfar", mina vänner och några av Lisas vänner hörde av sig med jämna mellanrum för att höra om jag hört nåt.

Kvällen tillbringade jag hemma i soffan och om jag varit nagelbitare hade jag inte haft några naglar kvar... Lisa och Krazze hörde av sig några gånger under kvällen men inte mycket. Vilket iofs är förståeligt, de hade ju lite annat att tänka på. Men hon öppnade sig sakta och tiden gick också otroligt sakta. Och att sova var inte att tänka på! Men hursomhelst så slumrade jag till ett par timmar, men blev väckt av telefonen vid halvfyra-tiden av Lisa. Då var hon bara öppen sex centimeter, och även om allt fortlöpte som det skulle gick det väldigt sakta. Jag kunde omöjligen somna om. Och sen hörde jag inte av dem nåt mer. Timmarna gick. Mamma ringde, pappa skypade ett par gånger, jag chattade med vänner, men inte ett ljud från de blivande föräldrarna.

När kl var strax efter 10 på måndag fm, ett dygn efter sedan då åkt in, gjorde jag mig dum och ringde förlossningen. Då var jag så orolig så jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Där sa de att de inte fick lämna ut några uppgifter, men efter att de frågat efter min dotters namn sa den mycket vänliga barnmorskan att Lisa nog snart skulle höra av sig. Då förstod jag iaf att det inte hänt något.

En timme senare kom då det förlösande sms;et från Krazze. En pojk! Och då kom också de förlösande tårarna. Som strömmade ner för mina kinder. Men sen kom också ett meddelande om att de tagit Lisa någonstans för att ta bort moderkakan. Då kom oron tillbaka igen, det är väl inte "naturligt" att de för bort henne någonstans för det?

Trots Krazzes försäkringar om att allt var bra, och att lillpojken låg på pappas bröst och myste, så blev jag förstås orolig för Lisa igen. Som mamma blir man ju lätt orolig för minsta lilla, och detta tyckte jag ändå inte var "minsta lilla".

Halv två på eftermiddagen ringde Lisa äntligen! Då var hon nyvaken efter att ha blivit sövd en stund. Men då var hon tillbaka hos sin son, och hon lät trött men nöjd. DÅ slappnade jag av! Hon hade förlorat en del blod och fick inte kliva ur sängen och att åka in och hälsa på dem var inte ens på tapeten då.

Den kvällen somnade jag gott efter att i princip varit vaken ett och ett halvt dygn. Psykiskt hade även jag genomlidit en förlossning :) 

Men det är märkliga känslor man får. Alltså, jag blev så glad så tårarna rann när jag fick det underbara beskedet, men det kändes så overkligt. Att mitt barn just fått ett barn! Och all denna oro... kvinnor föder barn hela tiden och har gjort i alla tider och egentligen visste jag väl att även Lisa skulle klara det, men lik förbannat så ska den där oron vara där...

När jag sedan fick träffa Elias första gången, på tisdag kväll, kom återigen tårarna. Först när jag kramade om Lisa, vilket jag började med, och sedan när jag fick se min dotterson. Men overklighetskänslan fanns fortfarande där. Vaddå barnbarn? Världens finaste bebiskille, javisst, självklart. Men mitt barnbarn??

Det gick ett par dagar till innan jag träffade honom nästa gång, och jag hade väl fått lite tid på mig att smälta den stora händelsen. Och när jag då fick träffa honom i hemmiljö så kändes det: mer...? kärlek...? härligt? Ja, så var det! Och nu har jag träffat honom ytterligare några gånger, och kärleken bara växer. Vilken underbar känsla!

Summa summarum: ens barn blir aldrig för stora för att man ska sluta oroa sig för dem. Själv blir jag aldrig för gammal för att sluta oroa mig (kanske blir det mer oro, ju äldre jag blir?). Kärleken till Lisa fanns helt naturligt från första sekund, den gränslösa moderskärleken.
Kärleken till Elias fanns också direkt, men jag har en känsla av att den kommer att växa ännu mer med tiden. Och jag ser verkligen fram emot att lära honom all skit jag kan. Oj, vad vi ska ha roligt han och jag!

Man har ju jämt hört att barnbarnen är livets efterätt, och NU förstår jag vad som menas med det. Jag förstår på riktigt :)

För nu har jag också ett barnbarn, världens bästa Lisa (och såklart världens bästa Krazze) har gett mig världens bästa Elias och för det är jag er oerhört tacksam!