storpinglan

Gårdagseftermiddagens regn och åska lugnade ner sig till kvällningen iaf. Och det var ju bra! Så det blev lite god grillad mat däruppe på altanen, jag, pappa och SE. En lugn och skön kväll. SE åkte hem och pappa gick och la sig, och själv satte jag mig i sängen med min dator ett par timmar till.

Sov riktigt gott, det brukar jag göra där, det är ju så tyst... Och Sammy var inne, så jag behövde inte upp mitt i natten och släppa in honom heller. Vaknade till när pappa smög in på morgonkvisten och tog lite kaffe, men somnade snabbt om igen och sov någon timme till.

När jag vaknade regnade det... igen... Så det blev långfrukost på altanen, diskade upp lite och packade mig hemåt istället för att måla, som jag egentligen tänkt göra. Men målningen finns ju kvar, så det är ju ingen fara ;)

Hemma blev det en raid i tvättstugan istället, och en liten middagslur. När jag kvicknade till hade solen tittat fram igen. Mycket väderprat nu, märker jag...

Ikväll har jag varit till Falun på "äventyr" och sedan en snabbis förbi hos L&K på en kopp kaffe. Justja, jag fick en glass också! Tack så mycket! :)

Nu är jag hemma igen, och tänker bara ha en lugn och skön söndagkväll. Imorgon ska jag på introduktionskurs hela dagen, blir ovant att sitta still i åtta timmar och bara lyssna... Men det går nog det också!

Jag har tänkt på att jag tänker så mycket ibland. Eller ganska ofta... Ibland tänker jag att jag måste ha något att tänka på, hur skruvat är inte det? Det behöver inte vara tunga och sorgsna saker, det finns ganska mycket optimism i tankarna också. Det är då så nuförtiden åtminstone. Men såklart även negativa tankar. Jag är väl känd för mitt tungsinne...

Idag har jag iaf tänkt mycket på människor som funnits i mitt liv, men som jag inte har någon kontakt med längre. T ex mina x-män och deras familjer. Är det inte tråkigt när man lär känna och tycka om människor, och så tappar man kontakten helt när förhållandet tar slut? Det MÅSTE inte bli så, men det BLIR så ändå... Synd, tycker jag... Det är en viss skillnad med Kenneths familj, eftersom vi har Lisa ihop blir det som naturligt att ses ibland ändå. Även om vi knappast umgås längre, så får man ju höra lite om dem ändå tack vare att hon finns. Och kanske blir det ännu mer när bebben kommer :)

För trots att man varit väldigt nära, så efter några år känner man sig ändå som "främlingar" om man råkar ses. Man utbyter några artighetsfraser, men vet inte riktigt vad man ska prata om. Lite jobbigt...
Ändå har jag förmånen att ha en viss kontakt kvar med både Anders och Per, och det är jag väldigt glad för.

Samtidigt kommer det ju hela tiden in nya människor i ens liv. Både privat och via arbetsliv. Man lär känna någon på krogen, man lär känna någon genom gemensamma bekanta, man börjar prata med någon man bara sett förut... Ja, det finns ju många sätt att lära känna folk på. Och rätt som det är så klickar det bara, och man blir goda vänner också.

Och så finns det människor som man umgås med i perioder. Ibland år emellan... Det måste väl bero på att man är i olika faser i livet, får olika intressen, har upprättat plats för någon ny bekantskap kanske? Men RIKTIGA vänner finns ju där, oavsett hur långt det är emellan gångerna. Och jag vet att jag har några sådana, det känns riktigt bra!

För det kan ju inte finnas plats för hur många som helst heller. Det är väl kanske därför det blir "naturligt" svinn på x:ens familjer? Eller vad man ska kalla det för... Vad vet jag???

Hursomhelst, så fick jag dela med mig av "Dagens Fundering", tack för det :) Nu blir det latsöndag!